Jag var fjorton år och trodde att jag visste vad svår kärlek var. Jag skrev om symbios. Om läppar och gemensamma andningssystem. Om gemensam förutsättning för existens. Jag frågade vad som händer när två organismer beroende av varandras existens slits itu. Jag förutsatte att man blöder ihjäl.

Jag var sexton år och trodde att jag visste vad svår kärlek var. Jag förälskade mig i en film om John Keats. Tyckte att jag hittade ett citat som talade till mig: "I had such a dream last night. I was floating above the trees, with my lips connected to those of a beautiful figure. For what seemed like an age." Jag såg samband.

Jag är arton år, och jag tror inte längre på svår kärlek. Jag eftersträvar den inte heller. Jag vill ta självständiga och egna andetag. Men om du vill, kan jag andas dem delvis för vår gemensamhets skull?