konsistens

Livet rinner likt sand genom fingrarna på mig. Jag är bara rädd att jag inte ska hinna spara rörelsens beröringen i hudens minne, att jag inte ska hinna fastställa dess konsistens.
 
Jag är lycklig. Fast rädd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0