Likt björkens knoppar
skulle vi slå ut, späda och blyga
och liksom björken skulle vi blomma om sommaren, vi skulle leva
i symbios, och inte skiljas åt förrän hösten kom.

Vi skulle då falla åt olika håll, för att var och en för sig
förmultna till oigenkännlighet. Men det skulle inte göra
någonting, för sommaren skulle vara vår.
Vi skulle blomma.

Jag tror det var frosten, den kom sent,
i mitten av april, när vi var redo att slå ut.
Den frös min källa till glädje, och
jag är beredd att tro, att det aldrig var meningen
att vi skulle blomma,
likt björken.