ibland känns mitt liv som när man sitter på bussen
och ser landskapet passera förbi
förstå mig rätt, jag älskar mitt liv
men ibland funderar jag över om det inte
funnits mer att älska om jag inte suttit på bussen?
eller om jag valt att stiga av, börja leva
i det landskap som figurerar som liknelse
i den poäng jag försöker göra

och till de vänner jag har som gärna analyserar;
det uppenbara är svaret, som alltid