Sol
Solen gjorde mönster på den vitkalkade kyrkväggen, när den lyste genom kyrkfönstret av handblåst glas. ”Kom”, sa jag. ”Låt oss bli märkta av sanningen, så att vi förblir evigt uppriktiga mot varandra. Kom, låt solen måla mönster i ditt ansikte, älskling.”
Jag slöt ögonen, lät solen dansa i mitt ansikte och frågade dig viskande vad du såg. Du svarade inte och jag sträckte ut min hand. ”Kom”, sa jag igen. Tillsist öppnade jag ögonen, bländad av solen såg jag först ingenting, sedan ditt ansiktsuttryck när du långsamt backade undan.
Jag stod där, lutad mot en vitkalkad vägg, och undrade vilka mönster som ritats i mitt ansikte. För det behövdes ingen sol för att läsa din sanning då du flydde min.
Jag slöt ögonen, lät solen dansa i mitt ansikte och frågade dig viskande vad du såg. Du svarade inte och jag sträckte ut min hand. ”Kom”, sa jag igen. Tillsist öppnade jag ögonen, bländad av solen såg jag först ingenting, sedan ditt ansiktsuttryck när du långsamt backade undan.
Jag stod där, lutad mot en vitkalkad vägg, och undrade vilka mönster som ritats i mitt ansikte. För det behövdes ingen sol för att läsa din sanning då du flydde min.
Kommentarer
Postat av: sara s
i like!
Trackback