sidan 289


"Det är som om jag någonstans under revbenen på vänster sida hade ett band som är hårt och oupplösligt hopknutet med ett likadant band på motsvarande ställe i er lilla kropp. Och om hela det stormiga havet breder ut sig mellan oss och kanske tvåhundra miles av land, så är jag rädd att det gemenskapsbandet kommer att brista, och då tänker jag mig ängsligt att jag skulle kunna börja blöda invärtes. Men ni, skulle väl bara glömma bort mig."

så, känner jag ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0