"Hjärnspöken i lyckliga tider är endast det egna medvetandets projektioner för att upprätthålla den själsliga balansen".

Men jag tänkte om, det får endast mig att framstå som trångsynt,

och det var inte meningen, fast jag kanske är det. Jag vet inte.

 

Förresten läste jag i GP om "This is England 86'",

som är en serie som gjorts som en uppföljare på filmen.

I alla fall var första delen helt okej, så har någon 44 minuter över, se den

Finns tillgänglig tills på fredag.

 

 

Livet rinner likt sand genom fingrarna på mig. Jag är bara rädd att jag inte ska hinna spara rörelsens beröringen i hudens minne, att jag inte ska hinna fastställa dess konsistens.

 

Jag är lycklig. Fast rädd.

var i trollhättan igår, det regnade men var fint ändå

jag är feg feg feg, fast mest glad glad glad

Solen gjorde mönster på den vitkalkade kyrkväggen, när den lyste genom kyrkfönstret av handblåst glas. ”Kom”, sa jag. ”Låt oss bli märkta av sanningen, så att vi förblir evigt uppriktiga mot varandra. Kom, låt solen måla mönster i ditt ansikte, älskling.”

Jag slöt ögonen, lät solen dansa i mitt ansikte och frågade dig viskande vad du såg. Du svarade inte och jag sträckte ut min hand. ”Kom”, sa jag igen. Tillsist öppnade jag ögonen, bländad av solen såg jag först ingenting, sedan ditt ansiktsuttryck när du långsamt backade undan.

Jag stod där, lutad mot en vitkalkad vägg, och undrade vilka mönster som ritats i mitt ansikte. För det behövdes ingen sol för att läsa din sanning då du flydde min.

fruktansvärt oskarpa bilder, men jag hade bättre saker att göra,

som att lyssna och insupa den magiska miljön och stämmningen.

fint vare

spenderat hundrasextiofem riksdaler idag

Läs smakprovet ur Jonas Gardells bok, vill gråta över hans litterära fömåga, så bra

Jag blev avundsjuk på Jennys skrivmaskin när jag var hos henne i söndags. Jag tänkte på hur mycket jag skulle skriva om jag hade en själv. Och hur jag skulle kunna ta på orden på ett annat sätt än när de endast finns i datorn. Orden skulle bli mer levande, fysiska. Senare insåg jag att det endast handlar om hur rofylld jag är i min vardag.

 

Så jag ska finna frid nog att ta penna och papper,

cykla till Gammalstorp, sätta mig i skogen och skriva.

Helst nu snart.

onsdagkväll och sara var ensam hemma,

vi drack hennes billiga vin från danmark, spelade spel och pratade dålig engelska

 vi pratade om poesi och diktare igår över ett glas flädersaft, farfar, farmor och jag.

jag bad honom läsa dikten om livet av Nils Ferlin, "läs den", sa jag.

han kunde inte, mindes inte. vi försökte allihopa, hitta de rätta orden, takten, rimmen.

det gick inte, minnet hade sållat bort dem.

men en halvtimme senare fann han orden. 

 

"Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg
en minut
Brister och faller
och drömmen är slut"

det finns platser där lyckan känns primitiv och okomplicerad.

jag och Julia tog med scones, smör och ost och begav oss till en sådan plats.

jag gillar hur mitt liv rullar just nu.

Du var en motpol till mina annars destruktiva relationer. Du var neutral till mitt krigshärjade inre. Du var sanning när världen var lögn. Du var allt, och sedan ingenting. Du var den som gav upp. Du var en destruktiv relation och anledningen till mitt inre krig.

 

Du är ingenting, förut var du allt.